IN MEMORIAM
Gåvor till fadderbarnet Rudo

Det kändes som om vi; Sigge, Maria, Ludde och Nils befann oss i en dimma. Overklighetskänslor samtidigt som det verkliga, att det faktiskt var Albin vår son och brorsa vi skulle ta avsked av, pockade på hela tiden.

Albins lilla vita kista stod så fint framme i kyrkan när vi kom in. Fullt med vackra blommor och mycket ljus runtom. På den högra sidan av kistan gick blommorna i olika blå nyanser och på den vänstra sidan gick blommorna i eldigt orange, gult och rött. Albin tyckte om blommor och han skulle ha tyckt att det var vackert, det vet jag.
På kistan ställde jag ett foto av Albin tillsammans med en tigerunge och en vargunge. Gosedjur som symboliserar hans personlighet, drömmar och lekar. Intill stod en liten sommarbukett med vita syrener och blå agapantus (som liknar blåklockor). Jag hade velat ha blåklockor men det gick inte att få tag i vintertid.

Så här kommer vi, familjen, ihåg begravningsgudstjänsten:
Det hela inleddes med att Albins kompisar Emrik och Camilla sjöng Tears in heaven av Eric Clapton. Emrik spelade också saxofon och de kompades av Bengan Jansson och Johanna Nordgren.

Sture hälsade sedan alla välkomna till kyrkan och sa bland annat att; Idag får vi vara precis som vi vill, vill man skratta så får man göra det, och vill man gråta, lite eller mycket, så får man det också...

Albins skolkompisar sjöng Vem kan segla för utan vind

Sture framförde sedan griftetalet som var så personligt och som verkligen andades Albin. Det var som om hans väsen svepte förbi med glädje, utstrålning och tankar.

Vi sjöng alla psalm 791 Du vet väl om att du är värdefull

Efter det berättade kusin Kattis Nilsson om sin lilla Albin. Fantastiskt vackert men väldigt sorgligt.

Sedan var avskedets stund inne. De känslor som finns inom en när man ska gå fram och ta avsked av sin nioårige lilla son är obeskrivliga. Det definitiva, att han aldrig kommer tillbaka, hade ännu inte riktigt gått in i mitt hjärta.
Vi hade ett par dagar innan haft ett eget avsked med öppen kista i kapellet invid kyrkan. Vi hade klätt Albin i hans favoritkläder. Sidenkalsonger, grå långkalsonger, ett par svarta mjuka byxor och mörka strumpor. En svartgrå t-shirt med en röd drake på bröstet och utanpå det, en grå luvtröja. Runt huvudet hade han sin ”Amerikabuff” som han fått av morbror Anders och Johanna i julklapp. Hans långa hår stack fram under buffen, precis som när han levde. Han låg på sin egen kudde och över sig hade han ett ljusblått täcke små vita kaniner. Bredvid honom låg många gosedjur, brev och kort från oss alla i familjen.
Hade vi inte haft det avskedet, där jag slutligen bestämde när det var dags att stänga och låsa locket på kistan, tror jag aldrig att jag skulle ha kunnat lämna honom i kyrkan… Jag visste också att Sten Rosin skulle komma förbi hemma hos oss dagen därpå, med Albin och kistan, på väg till krematoriet. Så när vi senare lämnade kyrkan visste jag att det inte var allra sista gången jag skulle se kistan, och det upplevde jag som bra.

Bengan spelade finstämt Frank Sinatras My Way på dragspel under tiden alla gick fram till Albin i kistan. Det var väldigt många i kyrkan som ville ta avsked av honom och de flesta kom också fram till oss och kramade om oss. Det gav verkligen värme i allt det svåra.

Sedan läste alla barnens bön och kantor Johanna Nordgren framförde solosång Det finns en plats

Albins skolkamrater sjöng till sist Var inte rädd för mörkret

Den här eftermiddagen i kyrkan kommer vi i familjen att bevara och minnas som vacker, varm och väldigt fridfull. Om Albin hade varit med hade han nog blivit lite otålig och sagt; mamma ska vi inte åka hem snart? Jag tror i alla fall att han ville tala om att han var med, då, när solstrålarna i någon minut letade sig in genom fönstret och lyste rakt på kistan.

Tack
Tack till alla som delade denna eftermiddag med oss.

Tack till alla barn, Anna Thunell, Bengan Janson, Johanna Nordgren och Karin Johansson för den fina musiken som gick rakt in våra hjärtan.

Tack också till Sten Rosin på Rosins Begravningsbyrå för din lyhördhet och ditt finkänsliga bemötande gentemot oss. Allt blev så rätt.

Slutligen, tack till Sture Rask för att du fångade Albins personlighet och våra känslor på ett så nära och varmt sätt. Och för att du gjorde stunden i kyrkan så intim och mänsklig.

Albin kremerades och fick en fin urna av sin faster och farbror. Nu ligger han begravd på kyrkogården i Järvsö.